söndag 18 december 2011

Hertig Carl åter på skattjakt, Stockholm 1785, (del 2)

 Hertig Carl var missnöjd med resultatet från de första försöken i källaren. Han ville inte ge upp. Vid påsktid 1785, ett halvår efter den första fallerade skattjakten (och några halvdanna ansatser däremellan) kallades en man vid namn Axberg till staden. Hertigen själv var inte närvarande då denne anlände och förlitade sig därför på Reuterholm som han satt på att övervaka projektet. Den fåfänge Reuterholm var dock inte särsäkilt imponerad av Axberg som han menade var “en gemen och olärd karl som såg värre ut än en skogsrövare”.
    Så snart hertigen återvänt introducerades han anonymt genom att sällskapet ledde den inhyrde mannen genom hemliga trappor i Stockholms slott. För att dölja hertigens identitet tilltalades prinsen “du”. Tyvärr hade herrarna underskattat hejdukens intelligens. Axberg gick inte på det listiga knepet utan begrep ganska kvickt vem den mystiske “du” var och förklarade att andarna redan visat den stora skatten för honom, som enligt uppgift bland annat skulle bestå av gigantiska bildstoder av de 12 apostlarna i rent silver. Hertigen blev mycket lycklig och gav Axberg rejält med dricks. Reuterholm underströk i efterhand att ”Det var ock så merändels uppå ett dylikt regn, alla H[err] Axbergs besök syftade”.
    Grävandet återupptogs men under Axbergs befäl. Dock föredrog denne man att arbeta enstört med sin medhjälpare (vars utseende Reuterholm också kommenterade nedlåtande). Inga resultat verkade dock uppnås, Axberg verkade mest intresserad av att resa in och ut ur staden och därmed få tillfälle att be hertigen om dricks och respengar. Ibland menade han att hans medhjälpare blivit skadad under en strid med rået och nu måste vila. Tiden gick och de höga herrarna började så smått känna sig bedragna av de uteblivna resultaten kontra de ständiga undanflykterna. Så hertigen skickade in sin krutdurk Reuterholm för att konfrontera underhuggaren. Detta uppdrag tog Reuterholm på sig och krävde att kretsen skulle få bevittna ett grävningsarbete. Detta ogillades av den tillfrågade men han lyckades inte slingra sig ur
befallningen, det var ju trots allt Reuterholm han hade att göra med. Vid midnatt ankom hertig Carl med sällskap.
     Axberg hade då antänt en ansenlig mängd tjära som skapade en vidrig rökutveckling i källargångarna. Prinsen och hans vän J.J. de Geer (som dragits med) blev sittande vid ingången. Den kaxige Reuterholm själv fick se sig besegrad av rökverket då han drabbades av ett kraftigt hostanfall och blev stående i dörröppningen. I det kompakta mörkret hörde de plågade herrarna hur stenar kastades omkring då Axberg stred med rået. Hertigen skickade fram sin bokhållare Sandvall för att ta reda på olåtens ursprung. Sandvall kämpade sig genom rökverket och upptäckte snart att källan till ljuden var Axbergs hjälpreda som från en dold plats kastade stenar omkring sig. Efter denna uppgift kallade prinsen Axberg till sig och, trots att röken stod tjock, ställde honom mot väggen och krävde resultat. Hejduken bönade och bad om en veckas uppskov. Han skulle resa ut ur staden för att återkomma 8 dagar senare med besked om projektet skulle komma att lyckas eller ej. Hertigen visade prov på ansenligt tålamod och beviljade önskemålet. Efter denna strapats begav sig det anfådda sällskapet tillbaka till slottet, men Sandvall lämnades kvar för att spionera på de inhyrda.
    Efter en stund, då herrarna tog igen sig i hertigens rum, återkom Sandvall. Denne medförde mindre trevliga nyheter. Tydligen hade Axberg och medhjälparen hånat de höga herrarnas godtrogenhet, viftat med pengarna de tjänat och skrockat om att “mer lär det inte bli”. Lurendrejeriet gick upp för hertig Carl och man började i sin vrede genast planera en gruvlig hämnd. Planen som kokades ihop gick ut på följande: om åtta dagar, då Axberg skulle komma tillbaka, skulle fyra av hertigens starkaste män gömma sig i källaren förklädda till lejon, örnar, gripar (och liknande) hoppa fram och slå skojaren med påkar. Men den listige Axberg som sett igenom herrarnas första knep misstänkte antagligen en vedergällning och återvände aldrig.
Historien avslutades med att hertig Carl fick en betydande räkning från husets ägare då strapasterna och grävandet gravt skadat husgrunden.

Efter upplevelsen ville prins Carl bara lägga locket på och glömma hela spektaklet. Risken fanns ju att rykten om projektet läckte ut till allmänheten. Om man helt enklet upphörde med aktiviteterna torde det hela snart glömmas. Dock hade hertigen förbisett en person. Denna person var sedan 1785 officiellt stämplad som “charlatan”, “dåre” och utesluten ur den hemliga kretsen. Hans namn var Ulfvenklou. Det var dock inte Ulfvenklou själv som talade brevid mun, utan hans före detta dräng, herr Fogelquist, som varit närvarande vid husbondens arbeten. Fogelquist hade nu omtalat vitt och brett hur det söktes efter en skatt med mystiska knep. Hertig Carl tacklade problemet på ett sätt som skulle gjort don Corleone stolt:
Han kallade helt enkelt till sig den glappande och gav honom ett erbjudande som inte kunde förvägras, endera skulle drängen genast sluta sin mun angående grävningarna, annars skulle hertigen bekosta en enkelbiljett till Saint-Barthélemy.

Vi får antaga att tystnaden slutligen lade sig över projektet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar